Ni lär få läsa en hel del inlägg gällande graviditeten hädanefter - äntligen har jag någonstans att skriva av mig! För bara ett år sedan publicerade jag ett inlägg här på bloggen i vilket jag skrev om hur jag absolut inte ville bli ung mamma och fast bestämt pratade jag om hur jag skulle vänta tills jag var minst 25 år gammal innan jag blev gravid. Sedan hände något, i oktober förra året så började tankarna snurra... jag kände verkligen en stor saknad efter barn men jag vågade helt ärligt inte ens berätta det för K, hade dessutom själv ganska starka fördomar mot just unga mammor så det var ju inget jag ville bli... eller? Slutligen kom det på tal, jag sa något skämtsamt i stil med att en bebis skulle vara kul att ha eller så; och till min förvåning svarade K att han faktiskt kände sig redo. Vi satt i timmar och diskuterade, skrev listor på för- och nackdelar samt ritade upp ekonomiska kalkyler. Det var väldigt viktigt för oss båda att ALLA bitar skulle vara på plats, inte en chans i världen att vi hade tagit detta beslutet såhär tidigt annars!
Tiden kändes passande, ekonomin var stabil och jag började redan då lägga undan nästan halva min lön på ett "ifall något händer konto" (tänk om barnet blir akut sjukt? då måste det finnas en ordentlig buffert och det är ju bara vi som ansvarar för att barnet ska ha möjlighet att få allt den behöver), livssituationen kändes trygg och boende samt bil har vi sedan flera år tillbaka.
I december försökte vi för första gången, jag hade laddat upp med ägglossningstester och var helt säker på att det skulle gå direkt, hur svårt kunde det vara? När det runt förväntad mens var dags för graviditetstest så visade det negativt - hur var det möjligt tänkte jag!? Trodde verkligen att det skulle vara superenkelt men nej, det tar i genomsnitt ett år att bli gravid otroligt nog. För oss gick det på tredje försöket - jag hade vid det här laget nästan givit upp på att bli gravid, det var så otroligt påfrestande med misslyckade försök eftersom man verkligen ville detta mer än allt annat i världen. Kände att inget annat spelade någon roll och detta var ju helt utom min kontroll, något som är väldigt svårhanterligt för ett kontrollfreak som jag!
Det närmade sig slutet av mars och jag tog ännu ett graviditetstest, vågade knappt titta på testet medan det laddade och det kändes bokstavlig talat som att tiden stod stilla. Tillslut dök "GRAVID 1-2 VECKOR" upp på displayen, och jag blev så chokad! Hade planerat att överraska K med att slå in det positiva testet i fint presentpapper, laga middag, skriva ett kärleksfullt kort etc men nej, sprang utan att tänka ut från badrummet och visade honom testet utan att få fram ett ord. Den känslan kommer jag nog aldrig någonsin glömma <3
